Okej, jag erkänner. Jag tycker inte om barn. Endast mina syskonbarn. Vi har balkong mot innergården och på den här innergården ligger det ett dagis. Ett dagis med MYCKET högljudda barn. De har någon slags rast nu, känns som de har haft det i en evighet. När de här barnen har rast så skriker de. Mycket. Och högt. Är det något jag absolut inte tycker om är det barn som skriker obefogat. Jag förstår om man skriker om man ramlat och slagit sig men de här barnen... De skriker h e l a tiden, i världens ljusaste tonläge. Snart får jag ett touretteanfall och skriker tillbaka eller så hoppar jag från balkongen.